Det är lustigt hur folk kan finnas i ens liv ett tag - och sen helt plötsligt vara borta.
Hur man ena sekunden precis lagt på från ett mycket unikt samtal med någon - och en minut efter så är den död. Det är väldigt lite vi vet egentligen om deprissioner och hur man märker att någon är deprimerad. Jag skulle nog själv inte kunna klura ut att se vem som är deprimerad och vem som inte är det. Ja, självklart efter ett tag när personen är villig till att dö så förstår man - men är vi verkligen så pass intresserade av människan att vi kan se det?
Jag kände en kille - en jäkla bra vän rent ut sagt.
Trodde jag visste allt om honom.
Han hade gått igenom ett helvete - men trodde aldrig det skulle gå så långt.
Vi pratade varje dag - om allt och inget.
Kunde totalt öppna mig för honom - för han visste vad jag gick igenom och jag visste vad han gick igenom. Trodde jag visste allt. Han hade förlorat både sin bror, sin mamma och sin lillasyster under tiden av två månader. Han sa att han klarar sig - och dum som jag var, så trodde jag på honom. Nu...är det försent att tänka om.
Han mådde inte bra. Inte någonstans faktiskt.
Han började ibland att dricka mer än vad han normalt tålde.
Han började röka - tur nog var det vanliga cigaretter.
Han struntade i att gå till sitt jobb - dels så fick han inte för läkaren, men ni måste förstå, att det har aldrig hindrat honom förut för att få in lite extra pengar.
Igår - tog han livet av sig.
Och han kommer att vara saknad - i resten av mitt naturliga liv.
