9/9-10

Om man egentligen tänker på alla illa saker man sagt till någon,
eller till flera, så skäms man lite inuti.
Alla dumma småbråk som man inte ens minns varför de började,
eller varför man inte avslutade dem på ett värdigt och bra sätt.

Alla gånger man tänkt för sig själv;
"Jag hatar honom/henne", utan att egentligen till 100% känna dem.
Alla gånger man insett efter ett tag att man haft fel syn på folk,
alldeles för länge och för ingen som helst orsak.

Alla gånger vi trott på all skitsnack andra sagt till oss,
utan att vi kollat upp om det är sant eller ej.
Alla lögner vi hört och kanske nångång själva berättat?

Och alla gånger vi gör massa småskit för att få uppmärksamhet av andra.
Allting handlar om att vara populärast, allt för att bli "en i gänget".

Det är sorgligt hur vi lever i vårt samhälle.
Att ingen kan få vara sig själv, utan att folk ska ha synpunkter eller sprida ut falska saker
om dem bara för att man själv ska få uppmärksamhet för ett litet, litet tag.

För övrigt för er som inte visste så fyllde jag 19 år idag!
Och det har min pojkvän sett till att den blev firad till Max,
genom att ha gett mig frukost på sängen, underbara presenter och självklart,
ätit på Max till middag innan han åkte och jobbade!!

/ c.schelin

2010-09-08

Tankar kommer, tankar går!
Dumma tankar som alltid består.

Ja det finns alltid en viss fråga på livets små ting.
Många tjatar på en om jobb och körkort och bla bla bla.
Nu har även min pojkväns styvfar börjat tjata om att jag bör
starta eget.
Jag är alltså inte ens 19 år fyllda och jag ska starta eget företag?
Jag har knappt någon ordentlig erfarenhet av att arbeta, men att
leda andra in i arbetslivet ja det bör jag göra!

Nej, om jag nu skulle någon gång starta eget, så blir det
inte förrän om många års tid av arbete.

För mig är inte pengar det viktiga.
Det är gemenskapet, arbetskamraterna, klienterna.
Att arbeta med människor är det mest givande jobben som finns.
Ja det finns en del pundhuvuden som bara tror man torkar bajs,
men den kontakten man får med de boende går inte att beskriva.

Man ger sitt förtroende till någon och får ett förtroende tillbaka.
Ett band som ingen som inte jobbar inom vården kan förstå.

Därför är det så viktigt för mig, att jobba inom vården.
Jag vill inte jobba som en irriterande säljare, eller som en servitris
på ett billigt kafé.
Man får inte den känslan av att man gör något bra för någon annan.
"Ja wow, nu lurade jag på en människa en grej till! Wohoo good for me!"
"Ja nu fick han sin frukost där ja, eller lunch o bla bla bla!"

För mig handlar inte vården att torka bajs, byta blöja eller något sådant.
För mig handlar det om att ta hand om våra medmänniskor.
Att få den kontakten, det förtroendet till människor man sällan hittar
bland sina "vänner" eller vad de nu kallar sig.

Jag är en stolt undersköterska, och om det betyder att man måste torka
bajs för att kalla sig för undersköterska, så gör jag det mer än gärna!

Är trött på folks åsikter om vården!

/ c.schelin

5/9-2010

Har du någonsin känt att någon ser dig,
att någon kollar på dig när du inte ser?

Har du någonsin haft känslan, att någon styr ditt
öde och du inget kan göra något åt det?

Har du någonsin känt, att vart du än är, så finns det
ögon, som ingen ser men som ändå finns där och bevakar dig?

Kanske när du är ute med hunden själv sent en mörk kväll,
kanske när du går hem från bussen.
Alltid någon, som ser dig.

Senast igår kväll var jag ute själv med min och pojkvännens
hund, Stina som nosade och strövade omkring som vanligt i gräset.
Allt var frid och fröjd, men jag hade en känsla att allt var inte som
det skulle. Att någon bevakade mina steg.
Det var ingen jag såg, jag visste inte om det fanns någon där,
men ändå kände jag att någon eller något såg mig.

En stirrande känsla i nacken och andningen blev snabbare och snabbare.
Tills jag hörde en smäll i luften.
Grannarna som firar då de alldeles nyligen gift sig under dagen.
Jag kollade upp i himlen och minns vad mamma berättade när hon
var gravid med mig och min morfar dog.
Chocken av hennes pappas död gjorde att hon nästan fick missfall då
hon hörde och såg sin pappas huvud framför sig som sa åt henne att kämpa,
att hon skulle välsignas med en liten flicka som han själv skulle vaka över.

Är det dessa ögon jag känner i nacken tro?
Bland alla tusen, ja till och med miljarder stjärnor, finns de själar
som en gång lämnat jorden.

Medan tankarna om alla stjärnor och själar rullar i huvudet
så finns känslan kvar.

Under hela turen fram och tillbaka till lekparken så finns känslan kvar,
ja även när jag ger hunden mat.

När jag väl ska somna, precis innan ögonblicket man somnar så känner jag det igen.
Klappen på kinden som jag aldrig kan förklara.
En varm, men ändå en kylig klapp på kinden. Som får resten av kroppen
att rysa, så är känslan borta.

Jag har mina teorier om att detta är min morfar som visar att han vakar över mig,
då min mormor säger att detsamma känner hon innan hon ska sova!
Och han gav henne en klapp varje kväll innan hon somnade, när han levde.


Kanske lever de dödas själar med oss ialla fall?
Något att fundera på kanske!
/ c.schelin

Ibland blir jag tokig på hur folk beter sig!
Ja okej, visst är det kul att du har din åsikt, men måste
ärligt talat alla i hela världen tycka likadant?
Att man inte får ha egen åsikt är väldigt vanligt i detta
samhälle. Och det gör mig suur!

Jaha, måndag idag igen! SUGER SKIT!!
Måste troligen jobba imorgon fastän att jag blivit lite småsjuk
och ligger här hemma med feber och så vidare.
Men så är det ibland!
Ingenting vill fungera för mig idag, men jag och Mattias
har fått riktigt iordning här nere i källaren nu
då vi städat hela dagen! Riktigt jäkla mysigt blev det!

Ska hjälpa min mormor att packa ner alla sina grejer i helgen inför flytten
i slutet av augusti. Kommer sakna henne då hon flyttar till Tranås
för gott. Skönt för henne och mamma att kunna träffas nästan varje dag,
men jag har ingen att bo hos om jag behöver det. (Förutom hos min pojke)

ja så är dt ibland! Tråkigt nog!
Nu ska jag fortsätta spela guitarhero på brist av annat!

/ c.schelin

3 augusti!

Jag har under en längre tid tänkt på skolan och hur
konstigt det kommer att kännas att inte behöva
sitta vid skolbänken varje morgon och lyssna
på lärares tjat om saker vi gått igenom flera gånger.

En skön, men ändå en underlig och konstig känsla.
Att inte få träffa klassen varje dag i B-torget
och bara sitta och prata.

Vilka var då OP3B?
Vi var ett gäng med tjejer, som jag tror alla visste sin plats i
klassrummet.
Det var en klass full av liv och rörelse, en klass man antingen
älskade, eller som man hatade.
En klass så full av olika karaktärer att många lärare troligen inte visste in
och ut när de träffade oss för första gången.

Ja, många lärare gav upp hoppet om oss, och det hjälpte vi gärna till med.
Varje dag med klassen OP3B var ett äventyr. Det fanns inte en enda dag,
man kände lugn över klassen, det var alltid något som hände.

En livfull klass som ibland kunde gå överstyr.
Ja, vi hade våra samtal med kuratorn, OFTA på sista tiden,
men tack vare Bosse formades vi till den klass som vi sprang ut som.

Det var tack vare Bosse, vi blev till OP3B i slutändan!

Op3B, tiden var ibland jobbig, men oftast så hade vi ändå kul!
Och ingen kan ta minnerna ifrån oss!

/ c.schelin

Ärligt talat, hur ska man se ut för att se "perfekt" ut?
Man ska inte ha det minsta lilla gram fett på magen,
låren ska vara smala som pinnar.
Röven ska vara så liten som möjligt...

Läste i Kissies äckliga blogg hur hennes åsikt om hur en äkta
kvinna ska se ut!
Inga veck i magen, låren får inte gå ihop och bla bla bla!

Blir så trött! Varför inte bara avskaffa alla jävla uppblåsta
bimbos som henne och leva en normal och härlig värld för?

blir så trött....

24/2-2010

Ibland inser man inte vad man har - innan man förlorat det...
Du var en äkta vän.
Precis som Jonathan.
Nu är du också borta - och springer runt på himlens alla
badstränder!

Anten Emilsson - saknar dig så!