Hela natten har jag legat och funderat.
Jaa, det är faktiskt sant, jag kan också tänka på saker.
Hela denna helgen har jag verkligen försökt att inte tänka på mitt ex och hans nya tjej, men det visar sig att jag aldrig känt mig såhär sårbar och så. Jag har nästan fokuserat mer på det, än på något annat denna helgen. När jag försökte plugga medicinsk grundkurs, så ställde jag mig samma frågor som innan.
"Varför duger inte jag för? Kommer jag också hitta någon som jag kommer älska så som jag älskade honom?"
Jag har infört en ny vardaglig rutin också. Ut och gå en runda varje dag och basta någon / några dagar i veckan. För att varva ner lite. Jag trodde att det skulle få mig att bli mer avslappnad tills jag insåg att under hela promenaden jag går varje dag, så tänker jag mer och mer på det jag och mitt ex hade. Allt det fina, alla skratt och glada minnen. Och så minns jag alla gånger vi bråkat, alla tårar, alla starka ord som vi sa...
Jag ångrar ibland det förhållandet. Ångrar att jag blev kär.
Nu är jag rädd för att bli så sårad som jag blev. Ännu en gång har jag insett att man inte kan lita på en person fullt ut. Nu vågar jag knappt öppna mig för folk längre. För jag vet inte om jag lär bli sårad eller sviken. *ledsen min*
Förstår bara inte hur man kan fundera såhär mycket som jag gjort den senaste veckan. Och när jag träffade mitt ex nu i tisdags, så blev allt bara värre när jag såg den där jävla tjejen på hans mobil. Insåg att, jag inte duger. Har länge inte velat inse att det är slut. Nu när jag väl inser det, så mår jag sämre än vanligt. Speciellt efter allt som har hänt. Jag får den känslan av att han inte vill vara med mig heller. Han frågar aldrig. Han verkar ibland inte bry sig, även fast han säger att han gör det. Men, det känns inte. Känns inte som om han finns där och stöttar mig. Han visar det aldrig.
Och helt ärligt talat, så är jag rädd för vad framtiden för mig. Jag är rädd för dessa känslor jag har. Jag är inte den grymt glada tjejen som många är vana vid att se. Jag är den rädda lilla 4-åringen som inte vet vart hon ska gå. Vet inte vad framtiden för mig till. Dock vill jag inte tänka sådana tankar, men de bara kommer. Tankar som; "Kommer jag dö ung? Kommer jag nånsin ens hitta någon att leva mitt liv med? Kommer jag att få ett jobb? Är denna linjen rätt för mig? Kommer jag att lyckas i mitt liv? Kommer jag att bli deprimerad? Kommer jag alltid må såhär? Kommer dessa tankar någonsin att ta slut?"
Som sagt...jag är rädd.
