Trodde aldrig att den här dagen skulle komma.
Jag har funderat väldigt länge på dethär.
Dels halv natten vilket gjorde att jag försov mig imorse :/.
Men det här med att behöva andra.
Jag har alltid kunnat klara mig själv, har kunnat leva lycklig utan att
andra ska behöva oroa sig för att jag ska må dåligt.
Har alltid varit lycklig så.
Aldrig behöver någon sådär, jättenära som vet allt om en typ.
Sen träffar jag en kille som jag sedan blir tillsammans med, och nu behöver
jag vänner och honom mer än nånsin.
Det jag vill ha sagt är att, jag har alltid trott att det här med att behöva andra
har varit som en slags svaghet, och nu vet jag inte vad som är vad.
Vilket av det som gör att man blir starkast.
Är man stark när man kan klara sig själv på egna ben utan någon hjälp alls?
-. en blogg om c.schelin's liv. gammalt som nytt .-
