9/9-10

Om man egentligen tänker på alla illa saker man sagt till någon,
eller till flera, så skäms man lite inuti.
Alla dumma småbråk som man inte ens minns varför de började,
eller varför man inte avslutade dem på ett värdigt och bra sätt.

Alla gånger man tänkt för sig själv;
"Jag hatar honom/henne", utan att egentligen till 100% känna dem.
Alla gånger man insett efter ett tag att man haft fel syn på folk,
alldeles för länge och för ingen som helst orsak.

Alla gånger vi trott på all skitsnack andra sagt till oss,
utan att vi kollat upp om det är sant eller ej.
Alla lögner vi hört och kanske nångång själva berättat?

Och alla gånger vi gör massa småskit för att få uppmärksamhet av andra.
Allting handlar om att vara populärast, allt för att bli "en i gänget".

Det är sorgligt hur vi lever i vårt samhälle.
Att ingen kan få vara sig själv, utan att folk ska ha synpunkter eller sprida ut falska saker
om dem bara för att man själv ska få uppmärksamhet för ett litet, litet tag.

För övrigt för er som inte visste så fyllde jag 19 år idag!
Och det har min pojkvän sett till att den blev firad till Max,
genom att ha gett mig frukost på sängen, underbara presenter och självklart,
ätit på Max till middag innan han åkte och jobbade!!

/ c.schelin

2010-09-08

Tankar kommer, tankar går!
Dumma tankar som alltid består.

Ja det finns alltid en viss fråga på livets små ting.
Många tjatar på en om jobb och körkort och bla bla bla.
Nu har även min pojkväns styvfar börjat tjata om att jag bör
starta eget.
Jag är alltså inte ens 19 år fyllda och jag ska starta eget företag?
Jag har knappt någon ordentlig erfarenhet av att arbeta, men att
leda andra in i arbetslivet ja det bör jag göra!

Nej, om jag nu skulle någon gång starta eget, så blir det
inte förrän om många års tid av arbete.

För mig är inte pengar det viktiga.
Det är gemenskapet, arbetskamraterna, klienterna.
Att arbeta med människor är det mest givande jobben som finns.
Ja det finns en del pundhuvuden som bara tror man torkar bajs,
men den kontakten man får med de boende går inte att beskriva.

Man ger sitt förtroende till någon och får ett förtroende tillbaka.
Ett band som ingen som inte jobbar inom vården kan förstå.

Därför är det så viktigt för mig, att jobba inom vården.
Jag vill inte jobba som en irriterande säljare, eller som en servitris
på ett billigt kafé.
Man får inte den känslan av att man gör något bra för någon annan.
"Ja wow, nu lurade jag på en människa en grej till! Wohoo good for me!"
"Ja nu fick han sin frukost där ja, eller lunch o bla bla bla!"

För mig handlar inte vården att torka bajs, byta blöja eller något sådant.
För mig handlar det om att ta hand om våra medmänniskor.
Att få den kontakten, det förtroendet till människor man sällan hittar
bland sina "vänner" eller vad de nu kallar sig.

Jag är en stolt undersköterska, och om det betyder att man måste torka
bajs för att kalla sig för undersköterska, så gör jag det mer än gärna!

Är trött på folks åsikter om vården!

/ c.schelin

5/9-2010

Har du någonsin känt att någon ser dig,
att någon kollar på dig när du inte ser?

Har du någonsin haft känslan, att någon styr ditt
öde och du inget kan göra något åt det?

Har du någonsin känt, att vart du än är, så finns det
ögon, som ingen ser men som ändå finns där och bevakar dig?

Kanske när du är ute med hunden själv sent en mörk kväll,
kanske när du går hem från bussen.
Alltid någon, som ser dig.

Senast igår kväll var jag ute själv med min och pojkvännens
hund, Stina som nosade och strövade omkring som vanligt i gräset.
Allt var frid och fröjd, men jag hade en känsla att allt var inte som
det skulle. Att någon bevakade mina steg.
Det var ingen jag såg, jag visste inte om det fanns någon där,
men ändå kände jag att någon eller något såg mig.

En stirrande känsla i nacken och andningen blev snabbare och snabbare.
Tills jag hörde en smäll i luften.
Grannarna som firar då de alldeles nyligen gift sig under dagen.
Jag kollade upp i himlen och minns vad mamma berättade när hon
var gravid med mig och min morfar dog.
Chocken av hennes pappas död gjorde att hon nästan fick missfall då
hon hörde och såg sin pappas huvud framför sig som sa åt henne att kämpa,
att hon skulle välsignas med en liten flicka som han själv skulle vaka över.

Är det dessa ögon jag känner i nacken tro?
Bland alla tusen, ja till och med miljarder stjärnor, finns de själar
som en gång lämnat jorden.

Medan tankarna om alla stjärnor och själar rullar i huvudet
så finns känslan kvar.

Under hela turen fram och tillbaka till lekparken så finns känslan kvar,
ja även när jag ger hunden mat.

När jag väl ska somna, precis innan ögonblicket man somnar så känner jag det igen.
Klappen på kinden som jag aldrig kan förklara.
En varm, men ändå en kylig klapp på kinden. Som får resten av kroppen
att rysa, så är känslan borta.

Jag har mina teorier om att detta är min morfar som visar att han vakar över mig,
då min mormor säger att detsamma känner hon innan hon ska sova!
Och han gav henne en klapp varje kväll innan hon somnade, när han levde.


Kanske lever de dödas själar med oss ialla fall?
Något att fundera på kanske!
/ c.schelin