5/9-2010

Har du någonsin känt att någon ser dig,
att någon kollar på dig när du inte ser?

Har du någonsin haft känslan, att någon styr ditt
öde och du inget kan göra något åt det?

Har du någonsin känt, att vart du än är, så finns det
ögon, som ingen ser men som ändå finns där och bevakar dig?

Kanske när du är ute med hunden själv sent en mörk kväll,
kanske när du går hem från bussen.
Alltid någon, som ser dig.

Senast igår kväll var jag ute själv med min och pojkvännens
hund, Stina som nosade och strövade omkring som vanligt i gräset.
Allt var frid och fröjd, men jag hade en känsla att allt var inte som
det skulle. Att någon bevakade mina steg.
Det var ingen jag såg, jag visste inte om det fanns någon där,
men ändå kände jag att någon eller något såg mig.

En stirrande känsla i nacken och andningen blev snabbare och snabbare.
Tills jag hörde en smäll i luften.
Grannarna som firar då de alldeles nyligen gift sig under dagen.
Jag kollade upp i himlen och minns vad mamma berättade när hon
var gravid med mig och min morfar dog.
Chocken av hennes pappas död gjorde att hon nästan fick missfall då
hon hörde och såg sin pappas huvud framför sig som sa åt henne att kämpa,
att hon skulle välsignas med en liten flicka som han själv skulle vaka över.

Är det dessa ögon jag känner i nacken tro?
Bland alla tusen, ja till och med miljarder stjärnor, finns de själar
som en gång lämnat jorden.

Medan tankarna om alla stjärnor och själar rullar i huvudet
så finns känslan kvar.

Under hela turen fram och tillbaka till lekparken så finns känslan kvar,
ja även när jag ger hunden mat.

När jag väl ska somna, precis innan ögonblicket man somnar så känner jag det igen.
Klappen på kinden som jag aldrig kan förklara.
En varm, men ändå en kylig klapp på kinden. Som får resten av kroppen
att rysa, så är känslan borta.

Jag har mina teorier om att detta är min morfar som visar att han vakar över mig,
då min mormor säger att detsamma känner hon innan hon ska sova!
Och han gav henne en klapp varje kväll innan hon somnade, när han levde.


Kanske lever de dödas själar med oss ialla fall?
Något att fundera på kanske!
/ c.schelin